 |
| Panelsamtal om copyright. Fr.v. moderatorn Harry Verwayen, Eva Van Passel och Cédric Manara. |
I fredags var jag i Köpenhamn på konferensen
Sharing is Caring 2015 - Right to Remix?. Temat för dagen var upphovsrätt och vad vi i GLAM-sektorn kan göra för att det ska bli lättare att använda vårt material på olika kreativa sätt. Dagen bjöd på en del intressanta insikter och några diskussioner där det gnistrade och hettade till ibland.
Först ut av talarna var brittiska
Melissa Terras från UCL Centre of Digital Humanities. Hon berättade om svårigheterna som kan drabba den som vill återanvända konstverk i sitt eget skapande, framför allt när det gäller s.k. "orphan works" (verk utan känd upphovsman). Terras gjorde ett experiment där hon hittade en bild utan känd upphovsman och använde den för att skapa ett mönster som hon lät trycka på en schal. Så länge det var för personligt bruk, mötte hon inga problem, men för att kunna trycka och sälja fem schalar till intresserade vänner så skulle hon ha behövt betala runt 2500 pund i licensavgift till brittiska staten. Om upphovsmannen sedan hittats inom sju år, så skulle pengarna ha gått till denna. Om inte så går de till "kulturella syften". Terras upprördes och skrev en arg bloggpost vilken så småningom ledde till en lagändring. Hon menade att om de fria bilderna ska kunna spridas till intresserade användare, så måste systemet vara anpassat för småskalig användning. Terras påpekade också att kulturarvsinstitutionerna oftast riktar sig till akademiker med sitt fria material, "men det finns betydligt fler som syr än det finns historiker".
 |
| Cédric Manara från Google. |
Flera av talarna uppmanade institutionerna att ta risker och lägga ut och använda material som ligger i upphovsrättens gråzoner. Här uppstår en intressant paradox. Om inte statliga institutioner kan följa lagen, så måste det ju vara fel på lagen, tänker jag.
Cédric Manara från Google säger att han minsann inte tänker uppmana sin son att göra saker som "antagligen går bra, men du kanske hamnar i fängelse". Det måste vara tydligt vad som är ok och inte. Men om det nu är fel på lagen, vad ska vi göra? Melissa Terras bloggpost som ledde till lagändring är ett svar. Kulturarvsinstitutionerna har makten att uttrycka sig och om ingen visar att lagen inte fungerar, så lär ingenting heller hända.
Eva Van Passel, forskare vid Vrije Universiteit i Bryssel och den största risktagarförespråkaren under dagen, förordade vad hon kallar "Lobbying by Evidence". Genom att producera riktigt bra innehåll med det material som redan är fritt så kan vi påvisa vilka fantastiska resultat vi skulle kunna få med ännu mer fritt material.
Nästan alla deltagare under dagen var överens om att copyrightlagen är för komplicerad och för strikt - utom upphovsrättsadvokaten Bo Tieldal från CopyDan, som
i en paneldebatt gick till försvar för upphovsmännens rätt att tjäna pengar retroaktivt. Som exempel förde han fram konstnären Asger Jorn, som när han var ung ska ha gett bort en tavla som betalning till en motorcyklist som hade gett honom skjuts. Då var det antagligen adekvat ersättning för bränslekostnaden, men nu, när Jorns konst har stigit i värde, så bör han kunna få del av sin egen värdestegring, menar Bo Tieldal. Creative Commons-experten Henrik Chulu motsatte sig Tieldals slutsatser och slängde ut en brandfackla med påståendet att: "Det är faktiskt inte en mänsklig rättighet att kunna försörja sig på sin konst."
Dagen var lång och mycket mer blev sagt. Den viktigaste slutsatsen för min del får bli att vi inom LSH har kommit långt med att släppa våra bilder fria, men att vi också har en stor fördel att vi sysslar med gamla föremål och bilder, som inte längre begränsas av upphovsrätt.
//Sara Dixon
