Digital Heritage 2015 i Granada

Panorama över några av Ubeda-Baeza-områdets 60 miljoner olivträd.

Förra veckan var vi tre representanter från Digitala museet som deltog i konferensen Digital Heritage 2015 i Granada. Konferensen bestod av ett stort antal presentationer, föredrag och workshops och i anslutning till konferensen hölls världens största expo på temat digitalt kulturarv, där vi fick chansen att titta närmare på nya innovationer på området, till exempel 3D-skannrar, augumented reality-glasögon och datorprogram för att göra 3D-modeller.

Konferensen hölls i Granada Science park.

Vi deltog i flera intressanta workshops och inspirerande föredrag. För att lyfta fram några särskilt bra delar kan vi nämna Autodesks workshop och Tatjana Dzambazovas föreläsning, Senior Product Manager på Autodesk. Också en presentation av ny forskning av att skiktröntga böcker för sköra att öppna och med matematiska formler lyfta ut texten på varje sida var väldigt intressant och skulle kunna användas till exempel på Skoklosters slotts boksamling - så vi hoppas att den forskningen går framåt ännu mer tills dess att vi startar med digitaliseringen av boksamlingen! Slutligen kan vi nämna presentationen av hur CIDOC-CRM kan inkorporeras och visas i Drupal, ett intressant spår som vi ska hålla kontakten kring, då vårt webbverktyg är just Drupal.

Väldigt uppskattat vad också de guidade turer vi fick, här nedan lite bilder från onsdagens utflykt till de två små systerbyarna Ubeda och Baeza.

Vår duktiga guide med Karin och Linnéa

Karin blickar ut över olivlundarna

Samtal under guidad tur i Ubeda.

Hälsningar
Linnéa, Digital samordnare
Erik, fotograf
Karin, enhetschef

Sharing is Caring 2015 - Right to Remix?

Panelsamtal om copyright. Fr.v. moderatorn Harry Verwayen, Eva Van Passel och Cédric Manara.

I fredags var jag i Köpenhamn på konferensen Sharing is Caring 2015 - Right to Remix?. Temat för dagen var upphovsrätt och vad vi i GLAM-sektorn kan göra för att det ska bli lättare att använda vårt material på olika kreativa sätt. Dagen bjöd på en del intressanta insikter och några diskussioner där det gnistrade och hettade till ibland.

Först ut av talarna var brittiska Melissa Terras från UCL Centre of Digital Humanities. Hon berättade om svårigheterna som kan drabba den som vill återanvända konstverk i sitt eget skapande, framför allt när det gäller s.k. "orphan works" (verk utan känd upphovsman). Terras gjorde ett experiment där hon hittade en bild utan känd upphovsman och använde den för att skapa ett mönster som hon lät trycka på en schal. Så länge det var för personligt bruk, mötte hon inga problem, men för att kunna trycka och sälja fem schalar till intresserade vänner så skulle hon ha behövt betala runt 2500 pund i licensavgift till brittiska staten. Om upphovsmannen sedan hittats inom sju år, så skulle pengarna ha gått till denna. Om inte så går de till "kulturella syften". Terras upprördes och skrev en arg bloggpost vilken så småningom ledde till en lagändring. Hon menade att om de fria bilderna ska kunna spridas till intresserade användare, så måste systemet vara anpassat för småskalig användning. Terras påpekade också att kulturarvsinstitutionerna oftast riktar sig till akademiker med sitt fria material, "men det finns betydligt fler som syr än det finns historiker".

Cédric Manara från Google.

Flera av talarna uppmanade institutionerna att ta risker och lägga ut och använda material som ligger i upphovsrättens gråzoner. Här uppstår en intressant paradox. Om inte statliga institutioner kan följa lagen, så måste det ju vara fel på lagen, tänker jag. Cédric Manara från Google säger att han minsann inte tänker uppmana sin son att göra saker som "antagligen går bra, men du kanske hamnar i fängelse". Det måste vara tydligt vad som är ok och inte. Men om det nu är fel på lagen, vad ska vi göra? Melissa Terras bloggpost som ledde till lagändring är ett svar. Kulturarvsinstitutionerna har makten att uttrycka sig och om ingen visar att lagen inte fungerar, så lär ingenting heller hända. Eva Van Passel, forskare vid Vrije Universiteit i Bryssel och den största risktagarförespråkaren under dagen, förordade vad hon kallar "Lobbying by Evidence". Genom att producera riktigt bra innehåll med det material som redan är fritt så kan vi påvisa vilka fantastiska resultat vi skulle kunna få med ännu mer fritt material.

Nästan alla deltagare under dagen var överens om att copyrightlagen är för komplicerad och för strikt - utom upphovsrättsadvokaten Bo Tieldal från CopyDan, som i en paneldebatt gick till försvar för upphovsmännens rätt att tjäna pengar retroaktivt. Som exempel förde han fram konstnären Asger Jorn, som när han var ung ska ha gett bort en tavla som betalning till en motorcyklist som hade gett honom skjuts. Då var det antagligen adekvat ersättning för bränslekostnaden, men nu, när Jorns konst har stigit i värde, så bör han kunna få del av sin egen värdestegring, menar Bo Tieldal. Creative Commons-experten Henrik Chulu motsatte sig Tieldals slutsatser och slängde ut en brandfackla med påståendet att: "Det är faktiskt inte en mänsklig rättighet att kunna försörja sig på sin konst."

Dagen var lång och mycket mer blev sagt. Den viktigaste slutsatsen för min del får bli att vi inom LSH har kommit långt med att släppa våra bilder fria, men att vi också har en stor fördel att vi sysslar med gamla föremål och bilder, som inte längre begränsas av upphovsrätt.

//Sara Dixon

AthenaPlus i Barcelona

Så blev det dags för AthenaPlus-projektets allra sista möte, och det gick av stapeln i Barcelona. Projektet slutar i augusti och på mötet sammanfattades resultat och oavslutade lösa trådar samlades ihop för att avslutas innan projektets slut.

Konferensen hölls i Palau Moja i vackra lokaler med inredningar från sent 1700-tal.

För oss har projektet framför allt, som ni vet vid det här laget, inneburit att vi levererat alla våra databasposter som har en bild till Europeana. I den här delen av projektet har vi använt oss av aggregeringsverktyget MINT och mappningsschemat LIDO, som jag skrivit om tidigare.

Inom ramen för projektet var vi också piloter för ett nyutvecklat webbaserat utställningsverktyg, MOVIO. Vi använde verktygets alla funktioner och byggde en testutställning och kunde under arbetets gång tillföra en rad förbättringar och nya funktioner till MOVIO. Nu, i den färdiga slutprodukten, finns det mesta en kulturarvsinstitution kan behöva i ett webutställningsverktyg: kartor, tidslinjer, mediaarkiv och mycket annat.

Glad sommar!
/Linnéa

Vem är egentligen närsynt?

Hallwylska museet på Google Art Project

I slutet av förra veckan publicerade Dagens Nyheter en ny artikel i sin serie om Museerna och framtiden Närsynt virtuellt världsmuseum vilken handlar om Google Art Project och de samlingar som visas där. Dan Jönsson diskuterar frågor som

hur demokratiskt det är när denna (digitala, min anmärkning) tillgänglighet styrs och administreras av världens förmodligen mäktigaste informationsföretag? På vilket sätt, och framför allt på vilken grund, ger det i längden Google inflytande över vad som visas, samlas, diskuteras?

Det låter som om Dan Jönsson tror att digitaliseringen av museernas samlingar helt riktas mot förhoppningen om att få visa dem på Google Art Projects plattform och att Google därmed dikterar villkoren för att kunna visa museernas samlingar bara hos sig. En ganska besynnerlig tanke. Jag kan betryggande försäkra Dan Jönsson om att Google har absolut noll inflytande över vad som visas, samlas eller diskuteras på museerna. Dan Jönsson missar nämligen en, eller flera, viktiga poänger. Ingenting på Internet finns bara på ett ställe. Det kan inte ens Google rå på, ens om de ville. Om ett museum väljer att dela sina digitala samlingar på valfri plattform kommer de att spridas. Det är poängen! En digital reproduktion av en målning kan delas, spridas och användas i hur många led som helst. Hela världen kan få ta del av den till skillnad från de, i relation sett, ganska få personer som tar sig fysiskt till ett museum.

En virtuell rundvandring på Hallwylska museet

Lika frågande ställer jag mig inför Dan Jönssons resonemang om

föreläsningar, seminarier och virtuella guidningar. Vilka museer kan - och vill - i det långa loppet försvara sin integritet inför dessa enorma exponeringsmöjligheter?

Menar Dan Jönsson att det finns en motsättning mellan integritet och exponering? Är det dåligt att de personer som inte kan besöka våra fysiska museer, på grund av fysiskt avstånd, funktionsvillkor eller andra förutsättningar, ändå har möjlighet att virtuellt gå runt i museerna? Är tillgänglighet till vårt gemensamma kulturarv av ondo?

Porträtt av drottning Kristina tillskrivet David Beck. Ca 1647-1651.

Nej, jag håller inte med Dan Jönsson. Vi är glada över att människor över hela världen kan ta del av de samlingar som våra tre museer förvaltar. Vi hjälper gärna till och underlättar människors tillgång till konst på många olika sätt. Denna mycket högupplösta bild, ur Livrustkammarens samling, av Becks porträtt av drottning Kristina som ligger på Google Art Project ligger också på vår webbplats och på Wikimedia Commons och förhoppningsvis på en hel mängd andra ställen också. Bilden är licensierad med Public Domain och är fri för alla att använda. Precis så som det ska vara.

Karin Nilsson, enhetschef Digitala museet vid Livrustkammaren och Skoklosters slott med Stiftelsen Hallwylska museet

LIDO, MINT & AthenaPlus

Under torsdag och fredag förra veckan anordnades en workshop om LIDO och MINT här i Stockholm inom ramen för AthenaPlus-projektet. Nationalmuseum, som också medverkar i projektet, stod värd och ett trettiotal intresserade personer från institutioner i Sverige medverkade.

LIDO är det xml-schema som vi använder då vi levererar vår data till Europeana i AthenaPlus-projektet och MINT är verktyget i vilket vi mappar vår exporterade databasinformation till LIDO-schemat. Efter mappningen av vår data till LIDO omvandlar MINT automatiskt LIDO-xml:en till EDM, Europeanas egen datamodell.

LIDO är ett mycket rikt schema och är utvecklat speciellt för att kunna hantera rik kulturarvsdata. LIDO är också det format som rekommenderas av ICOM.

LIDO is a schema intended for delivering metadata, for use in a variety of online services, from an organization’s online collections database to portals of aggregated resources, as well as exposing, sharing and connecting data on the web. [...] Its strength lies in its ability to support the full range of descriptive information about museum objects. It can be used for all kinds of object, e.g. art, cultural, technology and natural science. (LIDO Specification, s. 3)

Min uppfattning av LIDO, efter att ha mappat stora delar av vår data till detta schema, är att jag hittills inte stött på någon del av vår data som inte kan hanteras i LIDO. Till skillnad från t.ex. EDM, som inte möjliggör att visa all vår rika data. Extra roligt då att så många var intresserade av LIDO och kom till workshopen förra veckan.

Nikos Simou, utveckalen av MINT, berättar om verktyget

// Linnéa

Ny webbutställning!

Vintern 1900-1901 reste Wilhelmina och Walther von Hallwyl till Egypten. Med på resan var Wilhelminas sällskapsdam Ida Uhse och två av parets döttrar med respektive makar. De kom att stanna i fyra månader i Egypten, innan de reste vidare till Palestina. 

Med utgångspunkt i Ida Uhses resedagbok och de ca 200 fotografier som familjen köpte och tog själva under resan har vi tagit fram en ny webbutställning. Utställningen fokuserar framför allt på hur livet som turist vid förra sekelskiftet kunde te sig.

Den här gången har vi prövat en nytt grepp och använt ett verktyg från Google, Google Open Gallery, som vi har fått tillgång till genom vår medverkan i Google Art Project. Så här när det är klart kan vi göra vissa reflektioner kring att använda ett redan befintligt verktyg:

1. Det är billigt. Man slipper utvecklingskostnader och testperioder.
2. Det spar tid. Man slipper uppfinna nya hjul.
3. Designen är redan klar - på gott och ont. Spar också pengar och tid.
4. Just det här verktyget är lite oflexibelt. Vi fick pressa in ett ganska ostyrigt material i en rätt så trång kostym. Även detta är på gott och ont. Det kan vara bra att få hjälp att begränsa sig, men jobbigt när man måste släppa på vissa funktioner som kunde ha varit användbara.
5. Tillgängligheten ökar genom att utställningen ligger hos Google och inte bara på vår webbplats. 
6. Verktyget är inte helt användarvänligt. Det verkar vara svårt för många att ta sig ned på djupet av informationen. Man hittar inte dit. 

Kan vi då tänka oss att använda Google-verktyget igen? Ja, absolut. Men då ska vi nog testa den senaste versionen och tänka utifrån verktyget redan från början. Och kanske begränsa ämnet ännu mer. Men på det hela taget är vi väldigt nöjda och stolta.

Och utställningen hittar du här>>

//Sara Dixon

Ny studie från Europeana

Foto: Erik Lernestål CC BY-SA

För några år sedan skrev Joris Pekel på Europeana en studie på Rijksmuseums arbete med att tillgängliggöra sina digitala samlingar. Vi har läst den och lärt oss nya saker och så har många andra också gjort. Men, Rijksmuseum är ett stort museum, de är 1000 personer som arbetar där och de hade stängt i 10 år för att renovera museet. Det är klart att de hade tid att jobba med digitaliseringsfrågorna, sa många. Så Joris har nu skrivit en ny studie. Den heter Making a big impact on a small budget och handlar om vårt arbete med Öppet bildarkiv. Läs den gärna, sprid den gärna och fråga gärna om hur vi arbetar. Vi vill gärna lära oss mer och vi delar gärna med oss om hur vi har gjort!

/Karin Nilsson