torsdag 25 september 2014

Jag jobbar med webbutst... Vadå?

Inom kort kommer vi att lansera en ny webbutställning för Hallwylska museets räkning. Eller ska vi det? Ja, lansera ska vi. Frågan är om det är en "webbutställning" vi lanserar, eller vad man borde kalla den digitala sammanställning av ord och bild som snart dyker upp på Hallwylskas webbplats.

Vi har nyligen börjat arbeta med "webbutställningar", eller om vi ska kalla dem "digitala utställningar", på allvar och har inte så mycket konkreta resultat att visa upp än, men flera produktioner på gång. Utställningen om Erik XIV på Livrustkammarens webb är det senaste publicerade exemplet. Eller är det en utställning? Det kanske snarare är en "fördjupning". Det saknas vokabulär.

Jag tror att begreppet "utställning" i digitala sammanhang leder tanken fel. Åtminstone jag hamnar direkt i det fysiska rummet, jag tänker på föremål och bilder som besökaren kan vandra omkring bland. Den digitala utställningen behöver en definition och kanske ett nytt namn (även om jag inte har något bra exempel på lager - än).

Jag tänker att en digital utställning skiljer sig från andra digitala uttrycksformer genom att den:
  • Kretsar kring ett begränsat tema.
  • Består av ett noggrant urval och inte bara är en uppräkning av exempelvis museets alla svärd.
  • Är formgiven på något vis, i stället för att bara vara en bildsatt artikel.
  • Utgör en avgränsad enhet, ett virtuellt rum. Besökaren ska veta när hen går in i utställningen och när hen går ut. 
En digital utställning ska, enligt min mening, inte vara en webbadaptering av en fysisk utställning. Då förlorar man den fysiska utställningens speciella fördelar men vinner ingenting av de möjligheter som webben erbjuder. I stället bör man försöka ta vara på den frihet i förhållande till rummet som webbutställningen ger. Den kan kommunicera med andra webbsidor, genom länkar, och mellan sina egna delar. Den kan erbjuda flera nivåer av kunskapsinnehåll av olika svårighetsgrader. Den kan visa närbilder av oåtkomliga föremålsdelar som inte syns på ett föremål i en monter och den kan låta oss zooma in så nära att vi får detaljer som inte syns med blotta ögat och ge oss en upplevelse som är "verkligare än verkligheten". 

Vilka svårigheter möter vi då, som producenter av digitala utställningar? En stor utmaning är förstås att fånga besökarens intresse - och hålla kvar det. Det är mycket lättare att lämna en virtuell utställning än en fysisk. Den genomsnittliga webbesökaren har kort tålamod och måste snärjas snabbt och effektivt. Formgivningen blir viktig, tilltalet likaså. Vi vill väcka nyfikenhet och lust att upptäcka. Navigeringen är också en vital faktor. Det måste vara lätt att förstå hur informationen är strukturerad och hur man förflyttar sig. Samtidigt så får det gärna finnas en viss känsla av att jag som besökare är en upptäckare. Att jag hittar information som ingen annan har sett. Informationen kan med fördel ligga i ett par-tre nivåer, av olika fördjupningsgrad, så att den som är extra intresserad kan gräva lite mer och får en större belöning.

Allt detta är mer en intentionsförklaring än ett recept på hur man gör en lyckad - ja, vad ska det heta nu då? Låt oss kalla det webbutställning eller digital utställning så länge. Åtminstone i Sverige så befinner sig de museala webbutställningarna fortfarande i spädbarnsstadiet och vi har en bra bit kvar innan det finns ett rikt spektrum av förebilder att inspireras av. Arbetet nu liknar mer en exkursion genom okända marker. Nu har vi gett oss in i djungeln, nu måste vi ta oss vidare.

Fortsättning följer...

//Sara

2 kommentarer:

  1. Digitala upptäcktsfärder kanske?

    SvaraRadera
  2. Ja, ibland kanske det skulle funka. Tack för input. /Sara

    SvaraRadera